Jim Frick var utan tvekan en gigant i vår travsport. Men för mig var han ännu större som människa.
Han var en sådan där person som verkligen gav energi.
Det var alltid kul att träffa Jim. Och det gäller från att jag var ung grabb och såg upp till honom.
Han hade alltid tid med att surra och jag minns förstås skrattet som låg nära till hands.
Våra vägar korsades på allvar när jag letade träningsanläggning runt Stockholm för ungefär fem år sedan.
För fyra år sedan fick vi möjlighet att hyra Östuna av familjen Frick och utbytet har givit väldigt mycket.
Jim var ofta i stallet och hävdade varje gång han tittade på ett snabbjobb att jag aldrig varit närheten av Aces Nobles banrekord på Östuna…
Vi hade samma humor – ironisk, något vass, men alltid med glimten i ögat. Det är någon vecka sedan jag pratade med Jim via facetime. Han frågade om det var något trav den kvällen.
Jag svarade att det var någon skitbana i Dalarna som tydligen körde.
”Jaså, Rättvik”, svarade Frick och skrattade.
Även om Jim har tagit sitt sista andetag kommer alltid hans mullrande skratt leva kvar.
Tack, min vän!
