Dagen D är till ända, man känner sig tom, nästan bakfull trots intaget varit noll.
Känner mig nästan som Nick Nolte den där dagen 2002 när han åkte dit bakom ratten…
Vad hände? Gick nåt snett eller ska man vara nöjd?
Brukar ju säga att vi förlorar aldrig, utan antingen vinner vi eller så lär vi oss nåt. Har vi lärt oss nåt?
I så fall vad?
Hade vi kunnat göra nåt annorlunda?
Brukar inte grubbla och älskar ju Björn Borgs uttryck – älta inte, ja ni vet…
Grubblar ändå, fem till Kriteriet, tre gör kanonprestationer, en gör det ”helt ok” och en gör bort sig. Hade jag varit mer nöjd om jag bara haft tre till final? Hade ju ändå förlorat i och för sig, eller förlåt, ”lärt mig nåt” hette det ju.
Körde in drygt 2,5 milj i ett lopp.
Du måste vara nöjd säger samvetet, du måste vara nöjd! Varför ler jag då inte?
Vinna är att vinna, så enkelt är det, det sitter i ryggmärgen, framför allt när vi har material för det.
Visst hade jag många nöjda hästägare men jag kände mig mest som en del i kvartetten ”Eksm”
Erik/Kjell/Svante/Mia/ Låter passande nog som en irriterande hudåkomma…Får lite dåligt samvete till dom nöjda , förlåt…
På frågan ovan om vi kunde gjort nåt annorlunda är efter lång betänketid, Nej!
All planering gick som på räls, hästarna kändes som dom skulle. Borde vara nöjd…men det känns som jag har förlorat.
//SurVANTE
